Vårdhunden Livia

 

När labradoodlen Livia kom till jorden


Livia föddes hos oss den 13 mars 2010. Mamman heter Sage och henne hade vi köpt i England. Dit reste vi också med Sage när hon skulle paras eftersom det inte fanns lämpliga labradoodlehanar i Sverige då.

På natten mot den 13 mars 2010 födde Sage 5 friska valpar. Valpningarna gick lätt och allt var över efter bara ett par timmar. Sven och jag  bäddade rent i valpningsbädden, tog ut Sage så hon fick rastas. Hon skyndade sig in och la sig i bädden och pysslade om sina små innan både hon och valparna somnade. Valpbädden var intill min säng och när allt varit lugnt i två timmar somnade jag också. Två timmar senare vaknade jag av att Sage slickade intensivt. Jag tände lampan för att se vad hon slickade på. Och då ser jag att en valp håller på att födas. Men något är allvarligt fel. Det är valpens bakben och bakdelen av kroppen som hänger ut. Torr och iskall hänger den lilla valpkroppen där. Sage är orolig och ändrar ställning hela tiden och slickar intensivt på valpen. Jag tar en handduk, tar tag om valpen och lirkar försiktigt med ett lätt drag och valpen föds fram helt. Den är helt livlös. Kall och livlös. Sage luktade på valpen men ville inte slicka den alls. Hon hade nog konstaterat att den var död. Så hon ägnade sig helt åt de övriga valparna. De låg nöjt och diade på hennes spenar.

Jag började direkt med upplivningsförsök, hjärt-lungräddning. Valpen var så liten att jag fick blåsa in luft väldigt försiktigt och trycka med lätta fingrar över bröstkorgen. Jag grät och sa om och om igen till valpen att hon skulle börja andas. Det var en tikvalp hann jag se. Jag gnuggade henne med handduken, masserade hela hennes kropp och blåste in luft. Inget hände. Valpen låg helt slapp i min hand. Jag undrade om jag skulle ge upp. Men jag fortsatte ändå.

Det tog en evighet innan jag plötsligt såg att det kom små luftbubblor, som små såpbubblor vid hennes nos. Jag fick förnyat hopp och fortsatte massera den lilla kroppen och blåste in lätta puffar med luft i hennes nos.Kom tillbaka till livet lilla vän viskade jag om och om igen.  Jag viskade till henne att om du överlever lilla hjärtat så ska du få heta Livia.

Och där kom det, ett litet ynkligt pip! Men det käraste pip jag någonsin hört. Jag grät av lycka och fortsatte att massera valpen samtidigt som jag lade henne framför mammans nos. Och nu slickade Sage den lilla valpen så hon rullade runt. Sage slickade valpen om och om igen över hela kroppen. Sedan lade jag valpen intill en spene, mjölkade fram en droppe mjölk och hoppades att hon skulle orka suga i sig den viktiga näringsrika första råmjölken. Det tog en stund innan valpen orkade det. Jag höll henne varm med en filt och masserade henne och mjölkade fram nya droppar mjölk. Och så tog hon tag med munnen om spenen och började suga. Vilken obeskrivlig lycka! Jag satt vaken i flera timmar intill valpbädden och vågade inte lita på att valpen skulle klara sig. Så ja lade till henne intill den största spenen ett par gånger och njöt av ljudet närjag hörde att hon svalde mjölk.

Hon fick namnet Livia. Hon som mot alla odds kom till livet trots den tuffa starten.

Dagarna gick och lilla Livia växte och utvecklades precis lika bra som de övriga valparna. Vi hade många familjer i kö för en valp och vi hade meddelat fem familjer att det fanns en valp reserverad för dem. Men Livia lovade vi inte till någon. Vi vågade inte lita på att allt var ok med henne med tanke på hennes start i livet. Kanske hade hon haft syrebrist för länge så att hon hade fått någon hjärnskada? Vi ville behålla henne tills vi var säkra på om allt var ok.

När valparna var 5 veckor ringde barnläkaren Ann Edner och berättade att hon fått tjänsten som överläkare på det nya Erstagårdens barnhospice som skulle öppnas inom kort. Hon hade läst om vårt arbete med utbildning av vårdhundar och ville besöka oss för att få veta mer.

Vi satt på golvet i vårt vardagsrum när Ann Edner kom. De fem veckor gamla valparna lekte omkring oss. Efter bara några minuter gick Liva fram till Ann och kröp upp i hennes famn. Och där låg hon under hela besöket. Ann stannade i fem timmar och Livia gick bara iväg korta stunder för att äta, kissa och hämta någon leksak. Och snabbt gick hon tillbaka till Ann. En tanke började växa i mig. Kanske Livia ska bli den vårdhund som Ann önskar ha som medarbetare på barnhospice?

Så när Ann fått svar på alla sina frågor om hur vårdhundar utbildas och hur de kan arbeta med svårt sjuka barn. Sven och jag hade varit på besök på flera barnhospice  i USA där hundar regelbundet kom på besök. Så vi hade mycket vi kunde berätta som kunde användas på det nya barnhospiset i Sverige.

När Ann skulle gå och kramade om mig så hörde jag mig själv säga att hon kunde få utbilda Livia till vårdhund på Lilla Erstagården. I samma stund som jag sa det kom tårarna för jag insåg att det skulle bli särskilt svårt att skiljas om några veckor från Livia. Hon hade blivit mig alldeles särskilt kär.

Resten är historia som man brukar säga. Sven och jag ordnade sponsring som bekostade täta lektioner för Livia hos hundinstruktör. En erfaren hundinstruktör kom till Lilla Erstagården varje eller varannan vecka och tränade Livia i moment efter moment som en vårdhund ska kunna.

När Lilla Erstagården invigdes var det en högtidlig ceremoni. Detta var Skandinaviens första hospice för barn och drottning Silvia invigningstalade. Här är bild på när hon hälsade på Livia som naturligtvis fick mycket uppmärksamhet vid invigningen.

Här är ett par länkar till artiklar om Livias insatser under tiden på Lilla Erstagården. Den första är från Läkartidningen. Omslaget till det numret pryddes av en bild på Livia. Det var första, troligen det enda, nummer av Läkartidningen som har en hund, dessutom en labradoodle! en labradoodle från oss på omslaget. Vi var mycket stolta.  Lakartidningen, vårdhund        Expressen Livia

Och här är länk till TV program där en mamma berättar vilken betydelse Livia hade för hela familjen under den sista tiden innan de förlorade sin 5 årige son i en obotlig hjärntumör.

När Ann bytte arbete till Akademiska barnsjukhuset i Uppsala så blev det Livias nya arbetsplats. Här är länktill ett av många reportage som varit i TV, radio och tidningar om Livias viktiga arbete bland de sjuka barnen. Hur Livias medverkan påverkar barnen följs upp i en vetenskaplig studie.

Här en artikel från barnsjukhuset när Livia är tillsammans med en liten 5 årig patient.